Framtidens skapande handlar om att fuska. Det konstaterade den brittiske musikern Brian Eno i Stockholm för mer än 25 år sedan. Vad menade han och hur ska man tolka det?
Han fortsatte så här;
– Jag kan inte hantera ett enda instrument. När jag började jobba med min bandspelare kallades det fusk. I dag kallas det inspelningsstudio.
(SvD/Kultur 25/5-14).
Visst är det så. Andras skapelser blir mina komponenter. Jag plockar bitar som jag tycker om och lägger in dem i mitt eget framväxande verk.
Jag tror varenda kreatör känner igen sig i beskrivningen. Att man låter sig inspireras av andras verk och bygger in dem i sitt eget. Det må gälla musiker, reklamfolk, IT-utvecklare, appskapare, ja alla kreatörer som på något sätt ska skapa något nytt.
Exempelvis skrev SvD/Näringsliv idag bl a så här om Apples nyheter; ”Lite syrligt skulle man kunna presentera en del av Apples nyheter som, att iCloud Drive är motsvarigheten till Google Drive och Dropbox. Healthkit är Apples motsvarighet till Samsungs S-Health. Quicktype innebär, att man kommer ikapp Andoridappar som Swiftkey.”
SvD-skribenten avslutar sin artikel med att konstatera att diskussionen om vem som stjäl av vem i den här världen är uttjatad, tröttsam och blir allt mindre relevant. För om man lyfter blicken lite så ser man snabbt, att alla stjäl av alla.
Så visst fick han rätt – Brian Eno, som för 25 år sedan sa, att framtidens skapande handlar om att fuska. Och ju fler som gör det innebär naturligtvis inte, att det är mera korrekt idag än för 25 år sedan, bara mer vedertaget och på så sätt nästan legaliserat.
Det hela påminner lite om komikern Martin Ljungs syn på uppfinningsverksamhet. Han tillfrågades om vad han pysslade med? Jag uppfinner krut, sa Martin. Men det är ju redan uppfunnet, kommenterade motspelaren. Jag uppfinner mera krut, förklarade Martin.
Den här artikelns tillkomst är inget undantag. Den har inspirerats av Anders Q Björkman och Adam Erlandsson på SvD.